Ibland har jag bara lust att slåss. Inte mot någon annan, utan mot mig själv. Jag vill misshandla mig själv, skälla ut mig, jag vet inte. För jag är mer än dum. Du kanske känner igen dig. Känner igen dig i de här situationerna som jag oftast hamnar i. Som att t.ex du tror att du gillar en person, för han verkar vara en gooood kille på alla sätt, men sedan efter ett tag.. så blir du 'dumpad'. Trots att du inte gjorde något fel, så blev det så. Varför? Jag har på senaste tiden försökt vara mig själv samtidigt som jag försökt vara killar till lags. Men det är alltid något som blir fucked up. Och jag pallar inte längre. Ingen pallar. Varför ska jag resa mig varje gång jag faller om jag sedan kommer finna mig på samma plats som jag var från hela början - nere helt ensam o krossad? Varför kämpar man vidare med att liksom.. hitta ''den rätta'' ? Vad är det som är så speciellt med att ha en person för sig själv? Visst.. Kan själv erkänna att det är underbart att älska - och bli älskad. Men.. Finns det? Finns äkta kärlek? Isåfall vart ? Själv har jag tappat hoppet helt.. Har du ? Men, jag försöker o försöker att liksom fortfarande kunna vara mig själv - glad, glad & glad. För jag orkar inte låta en enda idiot förstöra hela mitt liv, haha, seriöst. Varför ens leva om man tänker tillbringa varenda dag med att vara sur & ledsen, när man har så mkt annat som är så mkt bättre än en kille? Så liksom.. Egentligen, så äre nog bara att fortsätta se framåt. Och jag måste säga en sak, som läskigt nog stämmer, för dig som inte helt har tappat hoppet om kärleken: om du vill hitta kärlek, jaga inte efter den. För konstigt nog, så kommer den komma när du minst anar det. Tro mig, det är så, haha.
and..
IT MAKES ME THAT MUCH STRONGER, MAKES ME WORK A LITTLE BIT HARDER