nu äre så att jag har skrivit en novell, men vet ej hur jag ska avsluta den.. ni som har tid kan väl läsa den och help meeeeE? annars blir jag ledsen i ögat.. :(

 

Hur hon rör sig. Hur hennes hår svingar fram och tillbaka, hur fint det lyser. Hur lyckligt hennes skratt alltid låter, hur stort hennes leende på hennes läppar alltid är.. Som om hela hennes liv vore perfekt. Till och med mer än perfekt.

Han som står och betraktar henne, han känner att han nästan vill gråta. Han vill också ha det så. Ha massor utav vänner, alltid vara omtyckt utav alla. Han skulle kunna svära på sitt liv att även hennes familj var densamma. Att alla hemma älskade henne. Att hon helt enkelt var perfekt på alla sätt, och det inte bara var han som tyckte det.

Många gånger hade han velat gå fram till henne, bara få säga "hej" eller bara få hennes blick på sig. Men han vågade inte. Med tanke på hur populär hon var, och hur nördiferad han var, så var chansen stor att skratt skulle vara det enda han fått tillbaka.

Hans självförtroende, den finns inte. Den har aldrig funnits heller. Allt han skulle behöva, är en brud som henne. Det skulle ge honom status. Det skulle ge honom vänner. Det skulle ge honom... kärlek.

Kärlek. Det ordet som han väldigt ofta tänkte på, men aldrig, verkligen aldrig, upplevt. Man kan visst sakna något man aldrig haft, tänkte han, och det var exakt det han gjorde. Han saknade kärlek. Han saknade ett liv. Varje dag, hur många gånger hans hjärta än slog, så var det som om han var ett vandrande spöke. Han vaknade, åt frukost vid bordet med sina föräldrar som knappt sa något till honom. Kanske gjorde dem det, men i hans öron hördes inget. Sedan gick han till skolan. Skolan, tänkte han. Han hade en enda vän där. Eller vän och vän, de åt tillsammans. Det var allt. Eller när hans ”vän” ej var i skolan, vem åt han då med? Jo, med toarullen inne i skolans äckligaste och vidrigaste toalett. Ibland fanns inte ens den där...
Varför finns jag? hade han flera gånger frågat sig. Han finns, men han lever ej.

Denna morgon kändes speciell. Varför visste han ej. Men när han vaknade upp, så kände han hur solen lyste in genom fönstret på honom. Som om han kände... glädje. Han kunde känna i ansiktet. Ett leende. Han log. Han började till och med att skratta. Varför visste han inte.
Han hoppade upp från sängen, satte på datorn och satte på låten ”Ridin’ Solo”. Han kunde genast känna hur blodet i kroppen bara rusade från topp till tå. Han klädde snabbt på sig sina allra finaste kläder som var lååångt bak i garderoben, som han aldrig trodde skulle komma till nytta. Men nu gjorde dem det. Han tog på sig dem och så sprang han nerför trapporna till köket. Där såg han sina föräldrar. Han kunde ej minnas hur längesen det var sedan han fått hålla om sin mamma i sin famn. Utan att tänka tanken så sprang han fram till sin älskade moder och bara kramade om henne. Han kramade henne med all den kärlek han hade innerst inne som han önskat kunna ge till någon. Han släppte inte taget. Hans mamma bara stod där som helt paralyserad, och efter ett tag kramade även hon om honom.
Hans far som satt vid bordet, reste sig upp och kramade om dem båda. Och bara sådär började alla att skratta. Skratta utav glädje. Jag älskar er, sade han till dem. Han tog ett äpple, gav dem båda ett leende, och gav sig av till skolan.
Skolan låg väldigt nära, men när han väl gick så kände han hur hela hans liv bara passerade förbi i hans tankar. Alla dagar, alla veckor, alla år. Vart var han? Vad gjorde han? VEM var han? Han kände att han var sig själv nu. Att livet givit honom.. ett liv. Så började han skratta när den tanken dök upp. Hur glad han äntligen var. Hur glädje kändes.
Han kunde se skolan nu. Att han sett den som ett helvete. Dag efter dag få se alla vara med någon, medans hans skugga var hans enda vän. Men inte idag. Inte längre. När han gick genom korridoren tittade alla på honom. För första gången hade tjejer lagt märke till honom, och de till och med log åt honom! Men hans hjärta, den var redan tagen. Den enda som fångat honom, det var Hon. Och där stod hon. Alldeles framför honom. Vackrare än någonsin. Utan att ens tänka tanken så...

så?

folk ville se en normal bild på mig.. här är väl det närmaste jag kan komma normal
I'M WALKING ON SUNSHINEEEEE, OOOOH WOOOOOAH!